"Styrk därför kraftlösa händer och svaga knän. Gör stigarna raka för era fötter, så att den fot som haltar inte går ur led utan i stället blir botad. Sträva efter frid med alla och efter helgelse. Ty utan helgelse kommer ingen att se Herren. Se till att ingen går miste om Guds nåd och att ingen bitter rot skjuter skott och vållar skada och många smittas. Se till att ingen av er är otuktig eller oandlig som Esau. I utbyte mot ett enda mål mat lämnade han ifrån sig sin förstfödslorätt. Ni vet att han avvisades, när han sedan ville ärva välsignelsen. Isak såg nämligen inte någon möjlighet att ändra sig, fastän Esau under tårar sökte få välsignelsen."
Heb 12:17-17
"Utan helgelse kommer inge att se Herren", är helgelse något vi eftersträvar idag? Det är något jag funderat på ofta. Vaknar successivt mer och mer ur denna världens tänkande och ser saker ständigt med nya ögon. Hur mycket vill vi ge upp för Gud? Vill vi ge eller vill vi bara ha?
Det finns den där faran med att felaktigt utnyttja Guds kärlek, att göra Gud till en slags jultomte som man kommer till med sin önskelista. Man ska få uppleva saker, få saker och känna sig välmående. Kanske lite generaliserat, men nog är det den principen som gäller i olika mått i de flesta församlingar idag. Man talar mycket om Guds kärlek och hur mycket Gud vill ge oss och göra för oss. Det har också blivit vårt evangelium: Kom och ta emot Guds kärlek!
Jesu evangelium, det bibliska evangeliet var ju egentligen: Kom, det finns förlåtelse för er synd! Omvänd er och tro evangelium! (Mark 1:15, Luk 24:46-47, Apg 5:31, Apg 10:43, Apg 13:38-39 etc). Har vi tappat bort omvändelsen idag? Har vi tappat bort nöden över sin egen synd? Jag tror delvis det. Och jag tror att som en konsekvens av detta har också helgelsen blivit nedtonad.
I och med att evangeliet reducerats till att bara ta emot Guds kärlek utan att inse problematiken med sin egen synd och behovet av omvändelse har vi vant oss vid att det handlar om att få. "Be så skall ni få" och dylika bibelord missbrukas och vi blir lite som en hamster i bur som blir gödd av sin ägare och aldrig saknar mat, vatten och godis. Men jag tror inte att det är riktigt så det ska vara.
Vi har gjort Gud totalt kravlös, uttunnad och blekgrå. Bibeln beskriver dock en annan Gud och en annan Frälsare. Se t ex Jesu beskrivning av sig själv Matt 10:34-39 eller Johannes beskrivning av Jesus i Upp 1:12-18. Jesus säger dessutom i Luk 14:26-35 :
"Om någon kommer till mig och inte hatar sin far och sin mor, sin hustru och sina barn, sina bröder och systrar, ja, även sitt eget liv, så kan han inte vara min lärjunge. Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge. Om någon av er vill bygga ett torn, sätter han sig då inte först ner och beräknar kostnaden för att se om han har råd att slutföra bygget? Annars, om han har lagt grunden men inte kan bygga färdigt, är det fara värt att alla som ser det kommer att håna honom och säga: Den mannen började bygga men kunde inte slutföra bygget.
Eller vilken kung går ut i krig mot en annan kung utan att först sätta sig ner och överväga, om han med tio tusen man kan möta den som kommer emot honom med tjugo tusen? Om han inte kan det, skickar han sändebud och ber om fred, medan den andre ännu är långt borta. På samma sätt kan ingen av er vara min lärjunge, om han inte avstår från allt han äger.
Salt är bra, men om saltet mister sin sälta, hur skall man då göra det salt igen? Varken för jorden eller gödselhögen duger det. Man kastar bort det. Hör, du som har öron att höra med."
Det verkar som att Jesus inte vill ha lärjungar som inte är intresserade av att ge upp saker, som är ljumma, avslappnade och inte riktigt bryr sig. Vi måste komma ifrån "coolhetsattityden" i vårt samhälla. Man ska inte vara för engagerad, ta saker på för stort allvar eller vara för övertygad om något utan bara glida runt, vara avslappnad och ha kul. Särskilt om man tittar på folk längre ner i åldrarna, och eftersom jag själv är yngre så gör jag ofta det. Men Jesus säger att sådana lärjungar inte ens duger till gödselhögen. Hårda ord som åtminstone får mig att bli lite nervös och tänka efter.
Frälsning handlar om att vi inser (åtminstone delvis det väldigt stora) djupet av vår egen synd och ondska och vänder oss till Jesus och förtröstar på honom istället för oss själva. Att vi litar på att tagit vår synd på Golgata kors och att vi lägger ner vårt liv vid hans sårmärkta fötter. Han tvättar oss rena från alla våra synder i sitt oskyldiga blod som rann för oss. Han gav sig själv till 100% för oss, hur många procent är vi beredda att ge tillbaks?
Rom 6:18-23
"Nu är ni slavar under rättfärdigheten, sedan ni har befriats från synden. - För er mänskliga svaghets skull använder jag en så enkel bild. - Ty liksom ni förr ställde era lemmar i orenhetens och laglöshetens slavtjänst, till ett laglöst liv, så skall ni nu ställa era lemmar i rättfärdighetens slavtjänst, till helgelse. Medan ni var syndens slavar, var ni fria från rättfärdigheten. Men vad skördade ni då för frukt? Jo, det som ni nu skäms för. Slutet på sådant är döden. Men nu, då ni befriats från synden och blivit Guds slavar, blir frukten att ni helgas och till slut får evigt liv. Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre."
Det ska finnas ett tydligt "före Kristus" och ett tydligt "efter Kristus" i vårt eget liv. Förut var vi i orenhetens slavtjänst och förde ett laglöst liv, men nu, sen Jesus frälst oss(!) så ska vi ställa våra lemmar i hans slavtjänst (vilket ordval!), till helgelse. Vi ska leva för Gud! Vi ska helgas så att vi till slut får evigt liv, så att vi till slut springer i mål en dag och får ta emot den där segerkransen.
I 1 Tess 4 skiver Paulus om att skaffa sig en partner på ett helgat (märkligt vad det där ordet förekommer ofta egentligen, helgat/helgelse, med tanke på hur sällan vi pratar om det) och hedervärt sätt. Här är ett område där jag definitivt inte ser någon helgelselängtan idag. Titta på unga par i våra kyrkor och hur det går till i ungdomsgäng. Har sett många gånger på olika håll hur man går över gränser.
Man sitter i knät på varandra, man sitter och smeker varandra, pillar i håret på varandra och allt möjligt killar och tjejer emellan, man ligger i en säng, soffa el dyl ihop. Personer som inte är i ett förhållande. Jag tänker alltid tanken: "skulle man bete sig såhär om man inte var singel och ens partner var i samma rum?". Är svaret på den frågan nej så vet man att det man gör är fel. Problemet är att det är svårt att gå emot ensam när världens kultur råder även innanför kyrkans väggar.
Tänker också på vad vi ser på TV och film. Sex, omoral, dödande och många sorters synd har blivit underhållning för oss som vi kan sitta och skratta åt. Såg filmen Hangover 2 på bio för några månader sedan och för mig var det en chock att se denna film med 11-årsgräns. Fruktansvärt grov replikväxling om sex, samlagsdetaljer och annat som jag faktiskt inte förmår återge p.g.a. deras vidrighet och ständig exponering av bröst och även penisar. Innehållet var ofta rent pornografiskt och under eftertexterna visades bilder som var så grova att jag fysiskt mådde dåligt. 11-årsgräns?
Jag gick därifrån mäkta upprörd och med ett styng i mitt hjärta av nöd för vår vedervärdiga kultur. Den upplevelsen var då ändå inget mot hur jag tiden efter såg flera frikyrkomänniskor uppdatera sin facebookstatus med hur fantastiskt bra filmen var och hur mycket det skrattade etc. Och jag var bara förbluffad.
Överreagerar jag? Ska jag inte ta och slappna av lite? Det är väl inte så noga?
Vad läste vi om vad Jesus tyckte om sådana lärjungar? De dög inte ens att kasta på gödselhögen för de hade mist sin sälta. Det är precis det här grejen med att vara salt handlar om! Att vara det där salta, bittra som går emot världens tänkande. Vi ska vara det salt som gör att Gud inte förgör våra städer p.g.a. deras synd och ondska. I Sodom och Gomorra var Lots familj de enda som var salt och därför tog Gud dem ur staden och förintade dem. Lots hustru var dock fortfarande betagen i den här världen och Gud förvandlade henne till en saltstod, jag tror det var en fingervisning.
Matt 5:13 "Ni är jordens salt. Men om saltet förlorar sin sälta, hur skall man då göra det salt igen? Det duger bara till att kastas ut och trampas ner av människor"
Har vi inställningen att: "Äh, det är inte så noga", "Några laster ska man väl få ha?" eller "Det är väl inget att bråka om?" så undrar jag om vi inte förlorat vår sälta? Vill vi leva våra liv och må väl, få bra lön, stort hus, fin bil och bli konstant välsignade av en Gud som vi bara förväntar oss ska stoppa godis i vår hamsterbur? Eller vill vi leva till Herrens ära?
"Då vi alltså har dessa löften, mina älskade, så låt oss rena oss från all besmittelse från kött och ande och i gudsfruktan fullborda vår helgelse." 2 Kor 7:1
"Ty han ville ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller något annat sådant. Helig och fullkomlig skulle den vara" Ef 5:27
"Gör allt utan att klaga och tveka, så att ni blir fläckfria och rena, Guds oskyldiga barn mitt ibland ett falskt och fördärvat släkte, bland vilka ni lyser som stjärnor i världen, när ni håller fast vid livets ord." Fil 2:14-16
Känns som att jag bara skrapar på toppen av ett isberg här men det är själva tankesättet jag vill att vi ändrar - och lägg märke till att jag skriver "vi".
Vi ska lysa som stjärnor i en mörk värld, en värld där vi är annorlunda. Vi ska sträva efter att vara rena, utan fläck och skrynkla. Vi ska inte besmitta oss med sådant som vill få oss bort från målet. Vi ska sträva efter helgelse!
Vill vi och vågar vi? Eller förlorar vi vår sälta och kastas ut och trampas av människor och duger inte ens på gödselhögen?
Herre, hjälp oss!
Spännande samtal med Adaktusson
8 timmar sedan